Frågor om behandling och remissförfarande

Ja, vi tar emot patienter från hela Sverige. Förutsättningen för att kunna delta i våra program är dock att man har möjlighet att närvara 1–3 gånger per vecka under ca 6 månaders tid vilket kan vara svårt om man inte bor i Stockholmsområdet.
Personer med utmattningssyndrom. I oktober infördes Vårdval i Stockholms län för patienter med långvarig utmattning och/eller smärta. Stressmottagningen samarbetar nu med Stockholm Spine Center och blir underleverantörer av multimodal rehabilitering av utmattningssyndrom.

Alla remisser ska skickas till:

Stockholm Spine Center
Karlavägen 108
115 26 Stockholm

Stockholm Spine Center kan även ta emot e-remisser via Take Care.

Här gås inkomna remisser igenom vid kontinuerliga planeringsmöten och distribueras sedan mellan oss beroende på om det gäller smärta och eller utmattningssyndrom.

Periodvis kan inflödet av remisser bli för stort och då kan vi inte erbjuda bedömning och rehabilitering inom rimlig tid. Inremitterande läkare får då upplysning om detta med hänvisning till alternativa vårdgivare.

Nej, det behöver man inte men vi rekommenderar starkt att man är deltidssjukskriven minst 25% om man ska ha möjlighet att prioritera och tillgodogöra sig rehabiliteringen hos oss.
Ja, men vi rekommenderar att inremitterande läkare håller kvar sjukskrivningen då vår möjlighet till sjukskrivning är tidsbegränsad under den tid rehabiliteringen pågår. Ofta kan man behöva fortsatt partiell sjukskrivning efter rehabiliteringens slut och det kan då vara bra att ha en läkarkontakt utanför Stressmottagningen som tar vid.
Vi har en åldersgräns på 18 år.
Vi har en väntetid på 1–2 veckor innan man kan komma på bedömning och därefter cirka 2 veckor innan behandlingsstart.
Vår rehabilitering sker till största del i grupp och innehåller: psykoterapi, fysioterapi, sömnstartsföreläsning, arbetslivsplanering, teamkonferens för utvärdering och fortsatt planering samt individuella samtal.

Frågor om stress och stressjukdomar

Stress är ett tillstånd av ökad psykologisk och fysiologisk handlingsberedskap. Det är kroppens sätt att reagera på inre eller yttre faktorer (stressorer) som vi tolkar som hotfulla. När vi upplever fara mobiliseras den sympatiska delen av det autonoma nervsystemet – det innebär att vi är förberedda för kamp, eller flykt, på liv och död. Stress är alltså en överlevnadsinstinkt. Våra kroppar reagerar med ökad puls, blodtryck och andningsfrekvens, ökad muskelspänning, aktiverat immunförsvar och ökad insöndringen av blodfetter och -socker. Stressreaktionen är oumbärlig i situationer där vi måste prestera intensivt under en kort period. Långvarig stress kan däremot leda till ”slitage” i kroppens olika system, med ohälsa som följd.
Onormal irritation, onormal nedstämdhet, oro/ångest är vanliga känslomässiga tecken på stress. På det fysiska planet kan man märka av trötthet, hjärtklappning, magbesvär, muskelspänningar, svettningar, darrningar och andnöd. Kognitiva (tankemässiga) stressymptom kan uppträda i form av onormal glömska och koncentrationssvårigheter. Alla dessa symptom signalerar en sak: du behöver ”varva ner” och vila dig. Om man inte tar dessa varningssignaler på allvar, utan försöker övervinna dem genom att arbeta ännu hårdare, riskerar man att drabbas av allvarlig stressrelaterad ohälsa.

Utmattningssyndrom beskrevs ursprungligen som ett syndrom förekommande bland personer i yrken med täta människokontakter (till exempel socialarbetare, lärare) och bestående av de tre grundpelarna känslomässig utmattning, avhumanisering (cynism) och nedsatt professionell prestation. Utmattningssyndrom ansågs bero på täta och påfrestande kontakter med klienter, patienter och dylikt.

På senare tid har man förstått att utmattningssyndrom drabbar även individer i yrken utan täta människokontakter. Numera har beskrivningen av utmattningssyndrom utökats till den fullständiga utmattningen av organismens energiresurser.

Ett typiskt tecken på utmattningssyndrom är en kolossal trötthet – både psykisk och fysisk – som inte kan vilas bort. Det är också vanligt att patienterna rapporterar kognitiva (tankemässiga) besvär som koncentrations- och minnessvårigheter. Bland de fysiska symtomen finns, förutom trötthet, även muskelvärk, hjärtklappning, magproblem, yrsel, synrubbningar och överkänslighet för exempelvis ljud, ljus och lukter. På det känslomässiga planet förekommer ofta irritation, depressivitet och känslomässig instabilitet, det vill säga skarpa pendlingar mellan olika känslor. Utmattningssyndrom är slutfasen i en process (utbränning) som kan pågå i många år. Utmattningssyndromens tidiga fas karaktäriseras av stark psykisk och fysisk anspänning (tense-burnout) till följd av långvarig stressaktivering. Den avancerade fasen utmärks av håglöshet (listless-burnout), depression och apati.

Vår uppfattning är att så inte är fallet. Vanligtvis har individen uppfattat stressymptom långt innan han/hon ”gått i väggen”, men av olika skäl ignorerat dem.
Ja, de påverkas negativt. Långvarig och intensiv stress kan medföra försämrad funktion i en struktur i hjärnan – hippocampus – vilken är av stor betydelse för vår förmåga att minnas och lära in nya saker. Stressade människor har därför ofta svårt med dessa tankefunktioner.
Ja. Akut, kortvarig, stress medför en ökad aktivering av immunförsvaret. Långvarig stress kan däremot leda till en minskning till nivåer som är lägre än vad individen vanligen har, vilket gör att man får mindre motståndskraft mot infektioner.
Vi har alla olika känslighet för stress beroende på bland annat ärftliga faktorer, tidigare erfarenheter och personlighet. Människor med uttalat s k typ A-beteende präglas av stark tidspress, tävlingsinstinkt och fientlighet (misstro mot andra människor och lättväckt irritation). Dessa egenskaper gör att individen med typ A-beteende ofta befinner sig i ett starkt stresstillstånd, vilket med tiden kan bidra till bland annat ökad risk för hjärt- och kärlsjukdom. Ett annat personlighetsdrag som ökar sårbarheten vid stress är det s k typ D-beteendet, vilket utmärks av social hämning i kombination med depressivitet. Detta innebär att individen känner starkt obehag i sociala sammanhang, ofta är nere och har en dyster syn på livet i allmänhet. Detta leder till långvarig stressaktivering och därmed hälsomässiga konsekvenser. En viss typ av personer anses löpa en förhöjd risk att drabbas av utmattningssyndrom. Det handlar om kreativa, ambitiösa, perfektionistiska och emotionellt engagerade individer med stort behov av uppskattning, som har svårt för att delegera, svårt att säga nej till merarbete och som befinner sig i hierarkiska organisationer som till exempel vård, omsorg, skola. Kvinnor mellan 35 och 50 år är överrepresenterade i denna kategori.
En intensiv forskning pågår just nu vid Karolinska Institutets Stressmottagning, i syfte att utvärdera effektiva behandlingsmodeller mot utmattningssyndrom. Det finns emellertid ännu ingen etablerad behandlingsmetod. Generellt sett inriktas behandlingen mot att lindra patientens symtom. Nedstämdhet/depression, ångest och sömnproblem kan till exempel behandlas med farmaka och/eller psykoterapi. Stresshantering och psykoterapi kan användas för att stärka patienten och förändra beteendemönster som kan leda till ökad stress. I sammanhanget är det också viktigt att noggrant kartlägga patientens livssituation – såväl yrkesmässigt som privat – och försöka undanröja de stressframkallande faktorerna. Arbetsinnehållet bör exempelvis förändras vid behov. Sjukskrivningstiden är vanligtvis lång. Patientens medverkan i den egna rehabiliteringen är av central betydelse.
Chefen bör lära sig att förvalta humankapitalet och kommunicera med sin personal. Ett sätt är att genomgå chefsutbildning, för att lära sig att hantera den egna stressen och utbilda sig i psykosociala frågor. Sådan chefsutbildning har visat sig medföra ett gynnsammare klimat på arbetsplatsen och ökat välbefinnande bland de anställda. Vidare bör chefen ha förmågan att förmedla visioner, mål och delmål på ett tydligt sätt, och skapa arbetsglädje genom att ge medarbetarna påverkansmöjligheter och medbestämmande. Chefen bör också vara tillgänglig genom att skapa ett forum för öppna, tillitsfulla samtal med alla medarbetare. Klimatet på arbetsplatsen bör vara sådant att de anställda ges möjlighet att yttra sina åsikter. På så sätt kan en del konflikter förebyggas eller åtgärdas.