Under senare år har det visat sig att långtidseffekterna av stress är annorlunda än korttidseffekterna, och det har också gjort att vi blivit bättre på att tolka de biologiska konsekvenserna av långvarig stress.

Den moderna stressforskningen har framförallt pekat på tre områden som är viktiga för förståelsen av de biologiska effekterna av långvarig stress:

1.) Störd balans mellan energimobilisering och anabolism. Anabolismen motsvarar de återuppbyggande och reparerande verksamheterna i kroppen och är sedan urminnes tider också kopplad med reproduktion. Energimobiliseringen prioriteras i en situation som kräver intensiv aktivitet. Då minskar oftast aktiviteten i anabolismen, vilket skapar problem när påfrestningen blir långvarig och återhämtningspauser saknas. Kroppen blir helt enkelt mera skör och risken för sjukdom ökar av detta skäl.

Anabolismen är som mest intensiv under den djupaste sömnen (stadium 4). Under djupsömnen är t ex halten av tillväxthormon, som har stor betydelse för anabolismen, som högst. Om man inte får tillräckligt med djupsömn blir alltså anabolismen lidande. Detta gör ingenting under korta perioder. Om däremot en energiuppladdningssituation pågår under flera månader eller år ökar risken för sjukdomar av olika slag. Återhämtning är därför ett nyckelbegrepp i preventionen mot skadliga effekter av stress.

Anabolismen stimuleras även av lust och glädje. Man har t ex iakttagit att testosteronhalten hos män stiger när arbetet blir stimulerande och intressant. Även fysisk aktivitet kan stimulera anabolismen. Kopplingen mellan anabolism och reproduktion har också en djup biologisk mening. Vad denna koppling betyder för 90-talets låga barnafödande är dock inte känt. Att trötthet och oro skulle ha någon betydelse utöver ekonomiska och sociala orsaker till de små födelsetalen blir därför enbart spekulation.

2.) Störningar i regleringssystemen. Ett vetenskapligt namn för detta är allostas som innebär att kroppens normala växlingar mellan anspänning och avslappning har störts så många gånger att regleringen till slut inte fungerar på ett normalt sätt. Kroppens ”reläer” blir förändrade. Det har t ex länge varit känt att personer med benägenhet för högt blodtryck under långvariga perioder av anspänning får högtblodtrycks-perioder dagtid (då anspänningen äger rum) och till slut även nattetid (då det inte skall vara någon anspänning ).

I tydliga yttringar av psykiatrisk depression (som kan utlösas av besvärliga livssituationer) ser man t ex att hormonet cortisol, som har stor betydelse för att den akuta uppvarvningen skall fungera bra, är förhöjt och att det inte påverkas på ett normalt sätt när man försöka bromsa insöndringen av det till blodet. Detta är ett tecken på att den normala bromsmekanismen inte fungerar. Omvänt har det visat sig att man vid vissa former av kroniskt trötthetssyndrom får ständigt för låga koncentrationer av cortisol, vilket kan sammanfattas som att uppvarvningen ej fungerar normalt i situationer som kräver energimobilisering. Vid hämmad uppvarvningsfunktion får man förutom låga cortisolnivåer i blodet även utslätad dygnsrytm. Normalt har man höga cortisolnivåer på morgonen och betydligt lägre vid sänggåendet på kvällen, men vid den utslätade dygnsrytmen har man låga nivåer redan på morgonen och mycket små variationer under dagen. Denna typ av dygnsvariationer kan man konstatera genom att ta upprepade salivprover (vilket är mycket enkelt för de personer som skall undersökas) eftersom cortisolhalten i saliv mycket nära följer cortisolhalten i blod.

3.) Förändringar i det centrala nervsystemet. Vid extrem stress t ex i samband med krigsupplevelser, långvarig tortyr och våldtäkt tror forskarna att man kan få förändringar i cellerna i vissa delar av hjärnan. Det som är mest omskrivet i den vetenskapliga litteraturen är att cellerna i hippocampus, som är en struktur i hjärnans botten, troligen skadas vid sådana extrema upplevelser. Hippocampus har en viktig roll i präglingen av minnesbilder. Forskningen kring effekten av långvarig negativ stress på hjärnan är dock endast i ett begynnelseskede och det finns idag inte något säkert stöd t ex för att långvarig negativ stress påverkar de kognitiva funktionerna. Modern neurobiologisk forskning har dessutom visat att de förändringar som skulle kunna uppstå i samband med långvarig stress i hippocampus inte behöver vara irreparabla eftersom det finns möjlighet för nybildning av celler i denna del av hjärnan.

Förändringarna i centrala nervsystemet i samband med långvarig energimobilisering hos människa har inte studerats tillräckligt mycket. Den i massmedia just nu vanligt förekommande diskussionen om hjärnstress – som ofta uppfattas på det sättet att mental överansträngning i största allmänhet skadar hjärncellerna – har i denna grovt förenklade form mycket magert vetenskapligt underlag. Flera undersökningar har visat att just hippocampus (som har stor betydelse för minnesfunktionen) kan skadas av långvarig extrem psykisk påfrestning men inte ens detta är helt säkert. Skälet till att man är litet osäker om de fynd som gjorts på människor som utsatts för svåra psykiska påfrestningar och som befunnits ha skador på hippocampus är att de undersökta personerna också kan ha varit alkoholmissbrukare. Man vet att alkohol kan skada dessa delar av hjärnan och därför behövs mera forskning på detta område. I allmänhet gäller att mental stimulans är bra för den växande hjärnan och det finns också forskning som tyder på att skadade hjärnceller i varje fall i vissa delar av hjärnan kan ersättas av celler som omvandlas från så kallade stamceller. Detta skeende kan förmodligen stimuleras av mentala processer. Vi behöver veta mera om vad slags mental influens som hos människa kan vara skadlig för hjärncellerna.

Det finns idag många undersökningar som pekar på att hjärtinfarkt delvis orsakas av psykosociala faktorer. Kombinationen höga krav och litet beslutsutrymme svarar statistiskt för mellan fem och tio procent av hjärtinfarkterna hos medelålders arbetande män och kvinnor. Det finns många tänkbara biologiska förklaringar till sambandet. Högt blodtryck under aktiviteter på arbetet (som uttryck för hög grad av energimobilisering) och hög fibrinogenkoncentration i blodet (som är uttryck för hög aktivitet i koagulationssystemet) har observerats i samband med en sådan arbetssituation. Båda dessa kan tänkas bidra till ökad risk för hjärtinfarkt.

När det gäller ont i ryggen eller nacke och skuldror är de vetenskapliga resultaten delvis motsägelsefulla. Höga psykiska krav eller litet beslutsutrymme eller dåligt socialt stöd i arbetet har i olika studier visats vara riskfaktorer för akut insjuknande i ryggvärk eller nacke/skuldervärk. Ibland är det olika faktorer som ger utslag för män respektive kvinnor. Ett av de mest påtagliga resultaten i en svensk undersökning i Norrtälje är att kombinationen av både fysiska och psykosociala påfrestningar (mycket krav och litet beslutsutrymme) i arbetet har samband med kraftig överrisk för ländryggsvärk hos arbetande kvinnor. Detta är förmodligen ett viktigt fynd – vi skall lära oss att tänka att det kan vara fysiska och psykosociala faktorer i förening som kan medföra risk för sjukdom istället för att försöka finna hur mycket som orsakas av de fysiska respektive de psykosociala belastningarna.

Kombinationseffekter är sannolikt mycket viktiga. Det kan alltså i längden visa sig fruktlöst att söka efter rent psykosociala orsaker till stressreaktioner eftersom de flesta människor i sin miljö har både fysiska och psykosociala påfrestningar. Upprepade infektioner och långvarig (månader eller år av) psykosocial påfrestning kan kanske bidra till uppkomsten av kroniskt trötthetssyndrom. Kanske kan såväl elektromagnetiska fält som psykosociala påfrestningar bidra till uppkomsten av el-allergi. Kombinationer och allmänna sociala faktorer och arbetsmiljöfaktorer kan också tänkas vara betydelsefulla. Förmodligen måste man i framtiden vara medveten om betydelsen av sådana kombinationseffekter.