I samtal mellan människor och i media förekommer dagligen orden stress och utbrändhet. Och intresset för detta tema tycks bara öka. Vad ligger bakom detta intresse och vad menar vi egentligen när vi berättar för varandra att vi känner oss pressade, utmattade eller utbrända? Varför känner sig så många i dagens Sverige stressade? Christina Maslach som på 1980-talet introducerade begreppet ”utbrändhet” har påpekat att vid slutet av 1800-talet kände sig många människor som en del av en stor maskin – en kugge i ett kugghjul. Denna chockartade upplevelse ledde till en del nya sjukdomar, som samtiden döpte till asteni, i mångt och mycket en symtombild lik den som nu hänförs till stressrelaterade sjukdomar.

Hundra år har gått och efter en lång process med nya produktionssätt, humanare arbetsformer och tekniska landvinningar har man, åtminstone i det västerländska samhället, kunnat begränsa de sjukdomsalstrande effekterna av den industriella revolutionen. Men vid slutet av 1900-talet (i Sverige tycks det ha börjat någon gång i början av 1990-talet), fick många människor plötsligt samma kollektiva upplevelse av att vara en del av en maskin som snurrar i sin egen takt, driven av ett kortsiktigt vinstintresse och med masskonsumtion som belöning. Mest märks det i den offentliga sektorn, där den ömtåliga avvägningen mellan anpassningskrav och mänskliga tillgångar har rubbats. Å ena sidan är arbetsmängden och arbetsbördan på tok för stora i många yrkesgrupper och å andra sidan är tillgångarna som ska bidra till att väga upp de höga kraven ofta kraftigt begränsade.

Det handlar om brist på kontroll, otillräcklig erkänsla och ersättning för utfört arbete, utglesad gemenskap, upplevda orättvisor och motstridiga värderingar (medmänskliga tjänster eller vinstintresse). Individualismen som samhällsinriktning, där gemenskap bara uppnås genom konsumtion, bidrar också i hög grad till en upplevelse av utsatthet och ensamhet som tvingar individen att söka nya sätt att skydda sig mot påfrestningar.

Den stora omställningen av den offentliga sektorn, där medmänskliga aktiviteter plötsligt blev prissatta, har lett till att stora samhällsgrupper känner sig utsatta, överbelastade och på gränsen till stressammanbrott. I våra egna studier, bl a av personal vid försäkringskassan, har vi sett att över 30 procent av personalen befinner sig i ett sådant tillstånd.

Under samma nittiotal har ny teknologi och teknik slagit igenom i stor skala och även detta har förändrat arbetsvillkoren. Tidspress och informationsmängd har ökat avsevärt. Den fokusering på stressfrågor som ägt rum under senare år är inte någon modefluga, utan avspeglar snarare en dramatisk förändring i vår kollektiva upplevelse av att anpassningskraven som många utsätts för är större än de mänskliga tillgångarna för att klara av dem. Redan nu börjar vi skönja hälsoeffekter som den snabba omstruktureringen av den svenska modellen under de senaste tio åren har lett till, genom återigen ökande sjukskrivningssiffror och en ökande andel stressrelaterade sjukdomar bland långtidssjukskrivna. I panelundersökningar där man följer upp 11.000 personer och frågar efter bl a arbetsrelaterade sjukdomsbesvär, har Statistiska Centralbyrån visat att betydelsen av stress och psykisk press har ökat år för år, och om trenden håller i sig kommer vi att få se en lavinartad ökning av dessa besvär under de närmaste åren.

Stressens olika faser

En del av begreppsförvirringen har orsakats av oss stressforskare, som oftast har studerat akuta reaktioner vid allvarliga hot. Långvariga stressreaktioner, orsakade av påfrestningar som inte är så lätta att undanröja eller klara av, har studerats mycket mindre, förmodligen därför att både tekniken och frågeställningen är mycket mer komplicerade. Mannen som uppfann begreppet stress, Hans Selye, försökte under 1940-talet i Kanada studera och beskriva organismens samlade svar på allvarliga påfrestningar. Selye urskilde tre huvudfaser i stressreaktionens utveckling. En något modifierad version av hans modell presenteras nedan.

Vid allvarligt hot eller påfrestning tycks organismen svara med något som Selye kallade ”alarmfas”. Alla aktiviteter avstannar, vi försöker orientera oss gentemot angriparen och medvetet eller omedvetet välja reaktionsstrategi. I nästa fas kommer ”motståndsperioden” då organismen uppbådar stora mängder energi och motståndskraft för att möta angreppet. Under den fasen är vi supermänniskor som presterar nästan vad som helst, är aldrig sjuka och kan tåla tämligen svåra påfrestningar. För stenåldersmänniskan avslutades den fasen förmodligen med att hotet antingen undandröjdes eller att människan dukade under. För den moderna människan är det vanligare att hoten eller överbelastningen inte försvinner trots alla ansträngningar – men vi finns kvar i livet. Hans Selye kallade denna fas ”utmattningsfasen”, där vi börjar skönja effekterna av den extrema överansträngning som vi under en lång period har varit utsatta för.

Första tecknet på att en sådan period inträder är en upplevelse av trötthet. Man kan också få sömnsvårigheter och antingen vakna tidigt eller ha ett omåttligt behov av sömn. Det tredje allvarliga tecknet på att något är på gång är en upplevelse av olust inför att börja dagen, inför att gå till arbetet eller gentemot de närmaste. Slutligen börjar vi uppleva små fysiska problem i form av infektioner, förkylningar, muskelsträckningar, mag-/tarm- eller hudproblem.

Det är förmodligen dessa symtom som ligger bakom den allmänna känslan i dagens Sverige av att vi känner oss stressade, överarbetade och överbelastade. Vad vi förmodligen vill uttrycka är då att vi känner att vi har hamnat i en lång period där balansen mellan anpassningskraven och de tillgångar vi har till vårt förfogande är rubbad. Och att vi efter en period av ansträngning för att uppnå jämvikt börjar känna oss överansträngda och får en stark känsla av att våra resurser och krafter börjar sina.

Om man i det läget tar sina signaler på allvar och lyckas backa ur situationen man har hamnat i genom att ta ledigt, åka på semester, skaffa extra resurser eller bryta sig lös, kan vi efter en kortare eller längre period bli helt återställda och leva ett gott och balanserat liv. Och de flesta av oss reagerar faktiskt oftast på ett konstruktivt sätt och tar fasta på dessa kroppsliga och själsliga signaler för att förbättra sitt liv. Men för somliga kan en pressande livs- eller arbetssituation vara mycket svår att påverka. Många reagerar på livssvårigheter genom att anstränga sig ännu hårdare, och en del undertrycker egna behov och känslor och knogar på, trots att tecknen på att orken tagit slut är ganska uppenbara.

Stressammanbrott

Vad som då kan inträffa är att organismen inte längre klarar av att kompensera för de extraordinära ansträngningarna och då kan ett mer eller mindre allvarligt sjukdomstillstånd uppkomma. För att beskriva detta läge använder vi uttryck som ”stresskollaps”, att ”gå in i väggen” eller att ”gå in i taket”. En del människor använder ordet utbrändhet för att beskriva detta fenomen.

Här kan man urskilja någon form av paradigmskifte i sättet att beskriva och förstå fenomenet. För fem, tio år sedan betraktade man oftast ett sådant tillstånd som en depression, man blev sjukskriven, skickades till psykiater eller fick omgående antidepressiva medel. Under senare tid har dock alltfler uppmärksammat att långvarig arbetsrelaterad stressexponering kan ge depressionsliknande symtom och att det finns alternativa och många gånger effektivare behandlingsmetoder. Tidigare forskning har visat ett ganska svalt intresse för det bidrag som långvarig stressexponering kan ge till uppkomsten av vanliga somatiska eller psykiska sjukdomar men ny forskning kan påvisa både starka samband och också goda effekter av till exempel kognitiv behandling.