De första arbetsdagarna efter semestern minns att jag promenerade till pendeltåget, och tänkte att det kändes rätt. Rätt att åka pendeltåg på morgonen igen. Och jag kom glad och inspirerad till jobbet. Vilken drog gick jag på?
Semestereffekten. Kan det ha varit den? För mig var sommarledigheten i år väldigt behaglig och avkopplande. Mot slutet av semestern kom jag dock på mig själv med att jag faktiskt nästan längtade tillbaka till arbetet. Märkligt. Ledighet är väl något man alltid föredrar? Jag däremot såg plötsligt fram emot att återgå till rutiner, att träffa mina kollegor, och att göra mitt arbete igen, som jag trivs så bra med.
En holländsk studie som citerades (ja, felciterades också) mycket i svensk media under sommaren visade förbättrad hälsa och ökat välbefinnande hos försökspersonerna under semesterperioden jämfört med arbetsperioden innan. Denna positiva effekt försvann emellertid första veckan efter att försökspersonerna börjat arbeta igen. I flera nyhetsinslag i media i sommar felciterades den här studien. Man angav att forskare hade visat att kortare och fler semesterperioder är att föredra framför en längre, sammanhängande. Detta presenterades som ett fynd, trots att det inte alls var det studien handlade om.
Tanken att det kan vara bra att dela upp ledigheten i fler, kortare perioder istället för få långa är dock intressant. Eftersom semestereffekten verkar vara en ”färskvara” kan det vara värdefullt att fylla på med den oftare. Å andra sidan kan det också behövas en längre period av ledighet för att mer genomgripande gå ned i varv och släppa arbetet. Hur det än är, så är jag övertygad om att omväxling i sig är värdefullt. För hälsa och välbefinnande, och för att behålla energi och motivation. Efter en arbetsdag är den lediga kvällen viktig, efter en arbetsvecka ger helgen återhämtning och omväxling, och efter en lång arbetstermin behöver vi en längre vila. Och, logiskt, om än omvänt; efter en lång semester kan det vara skönt att börja arbeta igen…
In English 
