Om vi börjar med att titta på avgränsning av tid så ser vi att många som drabbas av stressrelaterad ohälsa har svårt att hålla sin arbetstid och/eller arbetsintensitet i balans. Arbetstiden är enkel att åtgärda, åtminstone till synes enkel. Det är bara att komma till arbetet när jag ska, gå hem från arbetet när jag ska och ta de raster som jag ska. Det låter väl enkelt eller hur? Under början av rehabiliteringsfasen, om arbetsuppgifterna är bra anpassade, är det här ofta inget problem. Det kan bli mer utmanande senare under rehabiliteringen och när jag återgår i fullt arbete då belastningen ökar.
Om jag har haft problem med arbetstiden är det viktigt att jag har ändrat förhållningssätt från att ”jag måste göra allt klart innan jag går hem” till ”det jag inte gör idag det får jag göra imorgon”. Naturligtvis är en klar avgränsning av min roll samt en tydlig prioriteringsordning ett viktigt stöd. Men om jag har det behöver jag kunna vila i att jag gör så gott jag kan på den tid som jag ska vara på arbetet d.v.s. den tid som jag har betalt för.
Ja, men om jag t.ex. är projektledare och inte är klar med projektet som ska levereras imorgon? Det första jag behöver titta på är, måste verkligen projektet levereras imorgon, går världen under om det inte gör det? Om världen inte går under kan det vara en bra träning att faktiskt inte göra klart eftersom jag hittills har varit en sådan person som gör allt klart i tid medan det kanske faktiskt händer att andra i produktionskedjan eller kollegor inte alltid blir klara i tid. MEN det kan faktiskt vara så att jag bedömer konsekvenserna av att inte leverera i tid som så stora att jag verkligen behöver prioritera att bli klar i tid. Det kan faktiskt hända J. Då skulle jag rekommendera att göra klart men inte till vilket pris som helst, det vill säga en långvarig hälsodipp. Se upp för ”jag ska bara” syndromet.
Det som ofta händer vid stressrelaterad ohälsa är att det inte längre finns någon överväxel att lägga in och om jag ändå försöker göra det så överbelastar jag systemet och får symtompåslag. Är det ok att göra det? Det kan ingen annan avgöra än jag själv. Är det värt priset? Själv skulle jag svara att jag kan göra den bedömningen ibland men då ska det vara ett medvetet val. Det vill säga, ok det här är viktigt för mig och därför gör jag det även om jag vet att det får konsekvenser för mitt mående de närmaste dagarna men då tar jag det lite lugnare de närmaste dagarna. Om jag däremot vet att jag inte kan få mer återhämtning de närmaste dagarna och det kanske till och med ser ut som att jag behöver fortsätta att köra över mig själv då skulle jag ta en dialog med chefen om det gäller arbetet och familjen om det gäller privatlivet.
Går det att skapa utrymme är det ok och om det inte går att skapa utrymme är det inte ok. Då behöver jag kunna sätta ner foten, säga nej och stå för det. Klarar jag inte det är jag inne på en farlig väg, det sluttande planet som leder mot det svarta hålet som jag har lovat mig själv att aldrig återvända till. Det gäller att jag står upp för mig själv eftersom ingen annan gör det och att klara av att omgivningen kanske faktiskt inte tycker om det. Att kunna förstå, och inte minst känna, att mitt värde som människa faktiskt inte hänger på om omgivningen tycker om mitt beslut i den här frågan eller inte. Jag är ok även om jag säger nej. Om omgivningen inte kan ta det handlar det om utökad dialog och om det inte hjälper kan det vara så att jag får lämna sammanhanget eftersom det inte är bra för min hälsa. Klarar jag inte av att stå upp för mig själv på grund av att jag mår dåligt behöver jag söka hjälp.
Det finns arbeten som har omväxlande högintensiva och lågintensiva perioder. Om jag har ett sådant arbete bör jag fundera på om det är bästa möjliga arbete för mig med min kvarstående sårbarhet för belastning. Kommer jag fram till att det är det är det viktigt att efter topparna planera in perioder med återhämtning vilket är lika med mindre arbete. Om chefen då kommer in och säger att vi har fått in ett jättespännande uppdrag och jag ser att du har det lite lugnare när pågående projekt är klart behöver jag återigen kunna stå upp för mig själv.
En av våra terapeuter berättar ibland en historia som har bäring på temat avgränsning. Chefen kommer in till mig och frågar mig om jag kan jobba över ikväll eftersom vi behöver bli färdiga med projektet tills imorgon. Själv säger chefen att han tyvärr inte har någon möjlighet att jobba över eftersom han har ett viktigt åtagande på annat håll. Jag har egentligen lovat att följa med min son till fotbollsträningen ikväll men chefen ser verkligen ut som om han behöver hjälp och att det här är viktigt. Ok säger jag och ringer sonen, det är inte första gången, och säger att tyvärr måste pappa jobba över ikväll men jag kan följa med dig till fotbollsträningen nästa vecka. Jag jobbar över och kommer hem till en besviken son senare på kvällen och mår dåligt av det. Nästa dag kommer chefen fram till mig på jobbet och säger: Tack för att du ställde upp för mig igår. Om du inte hade ställt upp så hade jag inte kunnat följa med min son på fotbollsträningen och då hade han blivit så besviken.
In English 
